Välmående

godmorgon igen... ska detta bli en ny vana?

ja, kanske det. jag får perioder där jag skriver mycket, det kanske är ett sätt att läka eller kanske ett sätt att visa hur jag mår. Jag vet faktiskt inte det, men men ni som läser kanske har nån nytta av det =). Jag har tydligen ett behov att uttrycka mig i alla fall.

igår läste jag något riktigt bra. det var ur boken "vägar till välmående" skriven av Karin Isberg.  I början av boken inleder hon med frågan: "Vem har rätt?". Hon uppmanar till att man ska skriva sitt för och efternamn på en rad efter det ska man tänka sig att hon, chefen, din partner, en kollega, vän eller någon i din familj kommer fram och granskar det du skrivit och säger följande:

"Fy vad fult! Sådär ska inte bokstäver se ut. De ska ha en annan lutning och en annan storlek. Dessutom har du skrivit med fel hand. Du behöver ändra ditt sätt att skriva."

Tänk er sen att du tar åt dig av kommentaren.  Tänk att den stämmer. Du bestämmer dig att försöka ändra på dig. Författaren uppmanar dig att skriva ditt namn igen. Du ska nu ta hänsyn till kommentaren och dessutom skriva med motsatt hand.

Frågor att ställa sig efter övningen:

• Kändes det naturligt när du ändrade ditt sätt att skriva?
• Blev det bättre när du anpassade dig efter andras kommentarer?
• Är det rimligt att andra berättar för dig vad som är rätt och fel?
• Kan det vara så att andras kommentarer inte handlar om dig, utan om dem själva? Vi har alla fått lära oss hur vi borde skriva. Kanske har vi fått lära oss helt olika, beroende på vilka lärare och föräldrar som vi har haft.
• Kan det vara så att att bara du vet vad som är rätt sätt för dig?

 Gör övningen och tänk efter. Det är ganska nyttigt att göra det för att påminna sig om att vara sig själv och ingen annan i dagens samhälle.

Likväl läste jag en krönika (tror jag) i aftonbladet för några veckor sen. Rubriken löd "På Facebook får ingen missfall" eller nått likande. Den var tydlig över hur vi lever våra liv på Internet idag. Hur vi målar upp det perfekta livet. Hur vi ensamstående mammor som egentligen bryter ihop när våra barn är bara för mycket men på statusraden skriver vi "en helt underbar dag med mitt underbara barn". På statusraderna berättar vi hur duktiga vi är. Att vi hunnit träna, mysa, varit på utflykter och dessutom hunnit bakat 600 bullar till barnens kalas.

I verkligheten. Vem lever så? Vem orkar leva så utan att skrika inombords?

Jag sitter själv på Facebook och klagar, klappar mig på axeln och enbart är spydig emellanåt. Alla andra gör det, så kan väl jag.

Ibland undrar jag vart världen är på väg. Men det enda jag kan komma fram till är att jag kan inte ändra på det. Jag kan heller inte ändra på vem jag är.