Lycka

Det kanske är sjukt att säga det.  Men det handlar nog mer om att jag börjar bli frisk.

Men gud vad kag uppskattar dagarna jag har med min son. Han ger lika mycket energi som han tar.

Jag känner mig hel när han är hos mig helt enkelt.

Framtiden....

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/4005738/?claim=67h2cf4ksvd">Följ min blogg med Bloglovin</a>

Godmorgon!

Jag sitter och funderar på framtiden. Jag ser den som ljus för en gångs skull kommer inte denna omgång dra ut på tiden. Jag är åter sjukskriven för stress och konflikt med min arbetsgivare. Denna gång kommer det gå fort i alla fall. Den 2:à juni startar överläggning och kommer troligtvis avslutas samma dag. Jag kommer vara sjukskriven till dess.

Skillnaden mot förra gången är att jag koncentrerar mig på livet. Jag mår bra och känner mig stark. Men på min arbetsplats känner jag mig kränkt och klassad som en idiot. Vänner och arbetskamrater står bredvid och undrar hur jag orkar, varför jag inte ger upp. Svaret är enkelt: rätt ska vara rätt och kränkning är inte okej. En människa som påbörjat en kränkning eller mobbning fortsätter helt enkelt. Går jag hittas det nån annan att hacka på och det är inte okej. 

Jag håller ju på att skriva ner min historia. Allt ska ju ut, här nedan har en pärm. Den innehåller, mail från mig och min arbetsgivare, sms från mig och min arbetsgivare, protokoll från förra årets förhandlingar, läkarintyg, journaler och handlingar min arbetsgivare velat att jag ska skriva under. Pärmen är tung att öppna för mig. Den påminner så mycket om hur nära det var. Hur nära det va att välja graven istället för livet. 

Men vad vinner jag på detta? Förmodligen ingenting och jag förväntar mig inte det heller. Jag har bara lovat att allt ska ut. Det spelar ingen roll. Det ska ut!

Visselblåsare

Visselblåsare ska få förstärkt skydd. Jag läste en artikel i Expressen om en kvinna som fick sparken efter hon anmält vanvården av sina brukare på det äldreboende hon jobbade på. Givetvis får det här mig att tända till på alla cylindrar. 

Jag blir så arg att detta ska ens existera!

Vi har yttrandefrihet i detta land! Det innebär att man får tycka, tänka och säga vad man vill. 

Men det har startat nån hetsjakt på åsikter! Vi är rasister när vi kallar våra chokladbollar för negerbollar, barnen får inte sjunga nationalsången på skolavslutningarna och Gud förbjude att säga vad du tycker på ditt jobb!

Möjligen reagerar jag för att jag sitter i samma situation. Jag har öppnat mitt mun, jag har skrikit, gapat och tjutit framför vår ägare på vårt företag för att jag själv och en del i gruppen mår dåligt på grund av en dålig personalpolitik. Självklart skrämmer ledningen personalen till tystnad och jag står med "straffet" .

Jag förstår personalen fullt ut. Jag förstår tystnaden. Jag har varit där också. 

Det jag tycker är förjävligt är att personer i detta land som sitter i högre positioner har full tillåtelse att kränka mindre uppsatta arbetstagare. Sen undrar man varför den psykiska ohälsan ökat?

Ha en bra dag alla där ute :-)

Fortsättningen får vänta....

Jag började skriva på min historia för att heala mig själv, för att få ut den orättvisa som drabbat mig, för att visa att kränkning är inte okej. Jag vill inte att någon ska gå igenom det jag gått igenom trots att jag vet att många gör det. Men om jag kan förändra någons sett att se på livet och förändra det som måste förändras så gör jag det utan att blinka.

Jag står för mina fel och brister, jag tänker aldrig göra något annat. Jag säger inte att jag gör rätt men jag säger inte heller att jag gör fel.

Alla som läser mina inlägg och kommer läsa fortsättningen av min historia ber jag att se det från mina ögon. Kränkning är inte okej oavsett vem som kränker. Alla har vi olika syn på saker och det finns alltid två sidor av en historia. Det är det jag vill att alla tänker på när de läser mina inlägg. DET FINNS ALLTID TVÅ SIDOR AV EN HISTORIA! Det ni läser här är min sida, mina upplevelser och min syn på allt och ingen annans.

Men historien får vänta, jag är dålig igen och det är för jobbigt att titta i backspegeln. Men ut ska historien, jag har lovat det. Jag håller alltid mina löften. 

Det som är fortsättningen är jobbig den innehåller journalanteckningar, sms, och övriga handlingar som drabba mig under perioden maj 2013 och september 2013.

Jag har nu en ny fight att ta, men jag har valt att ge makten till kommunal att ta den, orken jag har måste jag lägga på mig själv för att orka stå.

Jag var tvungen att få ur mig detta.

Jag hoppas alla kommer ha en bra dag!

Början på min historia

"Det du behöver är vila" var orden läkaren sa februari 2012. Jag gick därifrån med ett recept på antidepressivt och kände mig som ett större frågetecken än vad jag gjorde när jag kom dit. "Akut stresssyndrom" stod det på läkarintyget.

" vaddå stress? Jag känner mig inte stressad bara trött." Detta var startskottet för två års helvete och folks oförståelse för psykisk ohälsa.

Mitt sätt att hantera min diagnos var kanske inte den bästa men å andra sidan var det ingen som berätta hur jag skulle göra. Ordinationen var vila. Privat var jag varannan vecka förälder till en treåring och i arbetslivet arbetsledare/chef till ett gäng på 15 personer. När skulle jag vila?

Jag kunde själv inte sätta ord på vad som var fel. Jag kunde inte förklara för min chef eller familj/vänner hur det egentligen var för jag visste helt enkelt inte.

Nånstans i oktober 2012 var jag officiellt tillbaka på 100% på jobbet?jag hade gått helt sjukskriven för att sen trappa upp. Trots att jag var sjukskriven 50 % hade jag min arbetstelefon på heltid! ibland flexa jag. Man ställer väl upp på gänget?

När jag kom hem rasade jag ihop i hallen och sov en timme. Det var väl vila jag skulle göra?

Ingen såg när jag sov i hallen hemma, ingen såg mina raseriutbrott i bilen på väg till objekt, kunder eller personal och det var ingen som verkligen förstod.

I ca 8 månader höll fasaden. Sen rasa allt! Det antidepressiva jag åt var som sockerpiller vilket jag gjorde att jag slutade med dem. Jag rådgjorde med vårdcentralen och slutade.

Kanske var det dumt och det största misstaget jag gjorde eller så var det jag behövde. Det var kalla fall startskottet till allt som hände efter det. Sommaren och hösten som följde 2013 är ingen trevlig och rolig resa, jag kommer berätta den för er, jag måste bara bli redo för det. Precis som jag behövde bli redo för att berätta det jag precis skrivit ner. 

Till er som läser detta:

Sluta vara tyst, prata om psykisk ohälsa, det är inte tabu längre. 

Jag har tagit beslutet och jag kommer aldrig vara tyst om det längre!