" vaddå stress? Jag känner mig inte stressad bara trött." Detta var startskottet för två års helvete och folks oförståelse för psykisk ohälsa.
Mitt sätt att hantera min diagnos var kanske inte den bästa men å andra sidan var det ingen som berätta hur jag skulle göra. Ordinationen var vila. Privat var jag varannan vecka förälder till en treåring och i arbetslivet arbetsledare/chef till ett gäng på 15 personer. När skulle jag vila?
Jag kunde själv inte sätta ord på vad som var fel. Jag kunde inte förklara för min chef eller familj/vänner hur det egentligen var för jag visste helt enkelt inte.
Nånstans i oktober 2012 var jag officiellt tillbaka på 100% på jobbet?jag hade gått helt sjukskriven för att sen trappa upp. Trots att jag var sjukskriven 50 % hade jag min arbetstelefon på heltid! ibland flexa jag. Man ställer väl upp på gänget?
När jag kom hem rasade jag ihop i hallen och sov en timme. Det var väl vila jag skulle göra?
Ingen såg när jag sov i hallen hemma, ingen såg mina raseriutbrott i bilen på väg till objekt, kunder eller personal och det var ingen som verkligen förstod.
I ca 8 månader höll fasaden. Sen rasa allt! Det antidepressiva jag åt var som sockerpiller vilket jag gjorde att jag slutade med dem. Jag rådgjorde med vårdcentralen och slutade.
Kanske var det dumt och det största misstaget jag gjorde eller så var det jag behövde. Det var kalla fall startskottet till allt som hände efter det. Sommaren och hösten som följde 2013 är ingen trevlig och rolig resa, jag kommer berätta den för er, jag måste bara bli redo för det. Precis som jag behövde bli redo för att berätta det jag precis skrivit ner.
Till er som läser detta:
Sluta vara tyst, prata om psykisk ohälsa, det är inte tabu längre.
Jag har tagit beslutet och jag kommer aldrig vara tyst om det längre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar