Ni som har hängt med ett tag vet att Mia Törnblom är en av mina favoriter. I veckan fick jag hem hennes bok "Mia Törnbloms samlade tankar om självkänsla". Givetvis mycket bra och en repetition av hennes tidigare böcker.
Mia är mycket för meditation. Att det man vill, det kan man. Visst är det så samtidigt som det låter förbannat lätt och det är det inte. Men som Mia säger i sina böcker genom övning når man färdighet.
Man blir aldrig färdig med den mentala träningen, men man bör veta hur det funkar. En del gör det i sin vardag en del måste ta sig tid till det.
Klart är det att genom mental träning uträttar man mer med mindre ansträngning i alla fall.
Som ett led i den mentala träningen kan det vara bra att veta hur hjärnan funkar. Som alla vet har vi två hjärnhalvor. Den högra och den vänstra. Många av oss använder den vänstra mest. Det är den som skapar det hanterbara av all energi. Den står för det logiska tänkandet. Den planerar och tänker linjärt. Det är även den som får oss att oroa oss, döma och sätta regler. Som Mia Törnblom beskrev det: det är den som ger oss rynkor i pannan.
Den högra halvan är den som lever här och nu och är öppen för nya möjligheter.
Ibland kan jag tycka att det skulle vara skönt att enbart ha den högra halvan, men tänk vad som skulle kunna hända? Det är då man förmodligen står framför en bil mitt i gatan och undrar hur ont det kommer att göra att bli på påkörd och verkligen testa det.
För att må bra behöver man balans mellan dessa halvor. Balansen finner man vid mental träning ett exempel är meditation.
Vi har möjligheten att styra och välja våra känslor. Det är något som blivit väldigt uppenbart för mig när jag ser min underbara son Dexter. Han är expert på att intala sig saker. Som till exempel när han ramlar och slår sig. Ser jag det gråter han hejdlös som det gällde livet, "ser" jag det inte väntar han en stund för att verkligen känna efter hur ont det gjorde. 9 fall av 10 gjorde det inte så ont. Ett annat exempel är när han ska bada och gå i vattnet som är kallt. Man frågar då om det är kallt och svaret är givetvis nej det är inte kallt. Han upprepar det för sig själv ett par gånger men vänder på det "åhh mamma det är så varmt" ett tu tre så är han i vattnet och trivs där som fisken.
Exakt så borde en annan också göra. Det tar 90 sekunder för känslorna att strömma genom hela kroppen. Det är den tiden man ska låta känslan bubbla sen kan man faktiskt välja om man ska fortsätta att vara glad eller arg åt det. Vi experter på att hålla kvar den arga känslan mer än den glada. Det är så vi människor funkar.
Är man arg eller ledsen över något, låt det vara så då i 90 sekunder. Efter det släpp det genom att upprepa för sig själv att det kanske inte var så farligt. Du är en bättre människa en så.
tisdag 30 juli 2013
måndag 22 juli 2013
Landet
Gomorgon sitter på landet och det är redan full aktivitet här.
Blåser lite lätt men hoppas på en varm dag så dexter kan plaska i poolen.
Igår bada vi och det var 27 grader i poolen. Dexter satt på min rygg och ville dyka så det gjorde vi. Ganska kul att han vill det då han inte annars vill ha vatten på huvudet ;-)
fredag 19 juli 2013
Nu finns det ingen återvändo...
Gomorgon...
I vanlig ordning vaknar jag alldeles för tidigt, men jag somnade igår i alla fall :-).
Ikväll kommer det ett vänner hit och vi ska ut och göra stan osäker. Så idag finns det ingen återvändo! I tre dagar har jag försökt städa här hemma, men det är ju så enormt tråkigt så det slutar hela tiden med att jag gör något annat.
Idag finns det ingen återvändo... Idag måste jag dra fram Bettan och låta henne dammsuga upp dammet på golven.
Jag är även inne på dag 3 i 30 day´s abchallange. Så idag blir det 25 sit-ups, 10 crunches, 10 benlyft och 15 sekunder planka. Det ska även kettlebells tränas om tid finnes. Imorgon är det vilodag för träningen, kommer antagligen vara bakis och det är ju ingen hit att träna då om man säger.
Imorgon ska jag även hämta Dexter och se hans nya rum hos sin pappa. Jag hoppas även att det blir fint väder nästa vecka så vi kan hitta på något bara han och jag. Det var tyvärr ett tag sen vi gjorde något riktigt roligt han och jag bara.
Men det är i morgon det.
Idag är så har jag "bara" två måsten
1. träning
2. dammsuga
Så ja det är väl dags att sätta fart och göra lite frulle då kanske
I vanlig ordning vaknar jag alldeles för tidigt, men jag somnade igår i alla fall :-).
Ikväll kommer det ett vänner hit och vi ska ut och göra stan osäker. Så idag finns det ingen återvändo! I tre dagar har jag försökt städa här hemma, men det är ju så enormt tråkigt så det slutar hela tiden med att jag gör något annat.
Idag finns det ingen återvändo... Idag måste jag dra fram Bettan och låta henne dammsuga upp dammet på golven.
Jag är även inne på dag 3 i 30 day´s abchallange. Så idag blir det 25 sit-ups, 10 crunches, 10 benlyft och 15 sekunder planka. Det ska även kettlebells tränas om tid finnes. Imorgon är det vilodag för träningen, kommer antagligen vara bakis och det är ju ingen hit att träna då om man säger.
Imorgon ska jag även hämta Dexter och se hans nya rum hos sin pappa. Jag hoppas även att det blir fint väder nästa vecka så vi kan hitta på något bara han och jag. Det var tyvärr ett tag sen vi gjorde något riktigt roligt han och jag bara.
Men det är i morgon det.
Idag är så har jag "bara" två måsten
1. träning
2. dammsuga
Så ja det är väl dags att sätta fart och göra lite frulle då kanske
torsdag 18 juli 2013
Bara jag...
Gomorgon...
Jag hade önskat att jag sovit längre även denna morgon. Jag svor för mig själv igår när jag inte kunde somna. Ikväll kommer jag ta en sömntablett för att somna. Jag måste få sova känner jag.
Jag vill prata lite om min kropp som jag nu dag för dag blir allt nöjdare med. Jag imponeras av mig själv att jag tränar. Något som aldrig skulle skett för nått år sen. Jag försöker träna mellan 3 och 5 gånger i veckan. Då behöver det inte handla om flera timmars pass utan mellan 30 till 45 minuter per pass. Jag springer på motionspåret, jag tränar styrka hemma eller på gymmet. mina lata dagar tar jag promenader.
Eftersom jag är ensam med min son Dexter varannan vecka så är de veckorna lite svårare att planera in träning på. Men jag har tränat med honom.
Jag vet inte om ni minst Biggest Loser tränaren Olga Rönnberg? Jag minns henne starkt! Jag glömmer aldrig när hon kom in i BL-gymmet och berättar att hon har 5 barn. Hennes kropp är helt fantastisk! Jag vet att jag så till min dåvarande sambo: "Asså en sån där människa vill jag bara slå! Asså herregud! 5 barn! när hinner hon träna?" Jag hade ett barn och jag använde det som ursäkt för att inte träna då tiden inte fanns. Nu vet jag att det inte finns några ursäkter.
Veckorna jag har Dexter har jag tränat med honom. Han är givetvis med på noterna då vi kör hans race. Vi har dansat tills vi blivit genomsvettiga, jag har använt Dexter som vikt för att träna mina armar och han och jag har haft springtävlingar. Så nej bara för att man har barn så finns det verkligen inga ursäkter.
Dexter har till och med hittat på egna övningar han kallar dem "Jordgubben på bänken" eller "jordgubben på trädet" eller nått liknande. Dessa övningar är bara för nöjet skull och inte för någon träning, men han vill bestämma och jag låter honom göra det då. Det kan handla om att sitter ner och lägger handen på marken/golvet eller nått. Men han tycker det är kul =)
Häromdagen var jag inne och läste i Laila Bagges blogg. Jag hitta en utmaning och jag har antagit den.
Vi får väl se vad resultaten blir. Har därför tagit en bild på mig så man kan få se om det blir några resultat:
Jag bjuder på morgonfrillan =)... Bilden är tagen igår 18 juli, vi får väl se hur den ser ut 18 augusti...
Ha det så bra så länge så hörs vi!
Jag hade önskat att jag sovit längre även denna morgon. Jag svor för mig själv igår när jag inte kunde somna. Ikväll kommer jag ta en sömntablett för att somna. Jag måste få sova känner jag.
Jag vill prata lite om min kropp som jag nu dag för dag blir allt nöjdare med. Jag imponeras av mig själv att jag tränar. Något som aldrig skulle skett för nått år sen. Jag försöker träna mellan 3 och 5 gånger i veckan. Då behöver det inte handla om flera timmars pass utan mellan 30 till 45 minuter per pass. Jag springer på motionspåret, jag tränar styrka hemma eller på gymmet. mina lata dagar tar jag promenader.
Eftersom jag är ensam med min son Dexter varannan vecka så är de veckorna lite svårare att planera in träning på. Men jag har tränat med honom.
Jag vet inte om ni minst Biggest Loser tränaren Olga Rönnberg? Jag minns henne starkt! Jag glömmer aldrig när hon kom in i BL-gymmet och berättar att hon har 5 barn. Hennes kropp är helt fantastisk! Jag vet att jag så till min dåvarande sambo: "Asså en sån där människa vill jag bara slå! Asså herregud! 5 barn! när hinner hon träna?" Jag hade ett barn och jag använde det som ursäkt för att inte träna då tiden inte fanns. Nu vet jag att det inte finns några ursäkter.
Veckorna jag har Dexter har jag tränat med honom. Han är givetvis med på noterna då vi kör hans race. Vi har dansat tills vi blivit genomsvettiga, jag har använt Dexter som vikt för att träna mina armar och han och jag har haft springtävlingar. Så nej bara för att man har barn så finns det verkligen inga ursäkter.
Dexter har till och med hittat på egna övningar han kallar dem "Jordgubben på bänken" eller "jordgubben på trädet" eller nått liknande. Dessa övningar är bara för nöjet skull och inte för någon träning, men han vill bestämma och jag låter honom göra det då. Det kan handla om att sitter ner och lägger handen på marken/golvet eller nått. Men han tycker det är kul =)
Häromdagen var jag inne och läste i Laila Bagges blogg. Jag hitta en utmaning och jag har antagit den.
Vi får väl se vad resultaten blir. Har därför tagit en bild på mig så man kan få se om det blir några resultat:
Ha det så bra så länge så hörs vi!
Ny bedömning och träningsvärk
Idag är en sån där riktig seg dag.
Jag är trött idag, sov inte många timmar och jag skulle iväg till VC kvart över åtta i morse så det gick ju inte ligga och dra sig direkt.
Träningspasset igår har givit mig en riktig träningsvärk idag. För några månader sen hade jag antagligen legat ner och skrikit av smärta på grund av denna värk. Men idag ser jag det som bra resultat. Det ska kännas att man rör på kroppen, känns det inte så märks det inte. Om jag fortsätter med träningen kommer värken minska.
För övrigt håller jag på och plockar i ordning lite här hemma, det går sakta, men framåt. Jag tvättar också två veckors tvätt.
I morse var jag som sagt hos läkaren och jag är sjukskriven en månad till på 100 % läkaren tyckte i alla fall att jag verkade klarare i min blick men än så har inte Venflaxinet gjort sin verkan riktigt. jag har också fått hem HAD-test som ska fyllas i och lämnas in. Ska väl göra det tills imorgon då jag ska till samtalsstödet jag fått. Läkaren tror i alla fall att prognosen ser god ut, jag kommer vara mitt "vanliga" jag om några månader när Venflaxinet har börjat verka ordentligt. Träningen kommer också hjälpa mig att bli "frisk" från detta man kallar agiterad depression.
Nähä då ropar tvättmaskinerna...
Jag är trött idag, sov inte många timmar och jag skulle iväg till VC kvart över åtta i morse så det gick ju inte ligga och dra sig direkt.
Träningspasset igår har givit mig en riktig träningsvärk idag. För några månader sen hade jag antagligen legat ner och skrikit av smärta på grund av denna värk. Men idag ser jag det som bra resultat. Det ska kännas att man rör på kroppen, känns det inte så märks det inte. Om jag fortsätter med träningen kommer värken minska.
För övrigt håller jag på och plockar i ordning lite här hemma, det går sakta, men framåt. Jag tvättar också två veckors tvätt.
I morse var jag som sagt hos läkaren och jag är sjukskriven en månad till på 100 % läkaren tyckte i alla fall att jag verkade klarare i min blick men än så har inte Venflaxinet gjort sin verkan riktigt. jag har också fått hem HAD-test som ska fyllas i och lämnas in. Ska väl göra det tills imorgon då jag ska till samtalsstödet jag fått. Läkaren tror i alla fall att prognosen ser god ut, jag kommer vara mitt "vanliga" jag om några månader när Venflaxinet har börjat verka ordentligt. Träningen kommer också hjälpa mig att bli "frisk" från detta man kallar agiterad depression.
Nähä då ropar tvättmaskinerna...
onsdag 17 juli 2013
En riktigt dagsboost!!
God eftermiddag...
Idag har jag varit och hälsat på jobbet. Meningen var att jag skulle "reta" Helene lite i kundtjänsten en kort stund, men det droppa in fler medarbetare så jag blev ju kvar ett tag.
idag är det en sån där bra dag och bara att få träffa sina kära kollegor en stund gav mig otrolig ny energi måste jag säga =) Tack för det!
När jag kom hem sen körde jag 30 min kettlebells övningar. Vad är en kettlebell? jo en sån här:
Svettigt var det som f-n kan jag säga. men underbart skönt. Jag kände i armar och rygg men denna halvtimme var det mest fokus på ben faktiskt. Youtube är fantastiskt. Hur mycket som helst finns att hitta där.
Idag har jag varit och hälsat på jobbet. Meningen var att jag skulle "reta" Helene lite i kundtjänsten en kort stund, men det droppa in fler medarbetare så jag blev ju kvar ett tag.
idag är det en sån där bra dag och bara att få träffa sina kära kollegor en stund gav mig otrolig ny energi måste jag säga =) Tack för det!
När jag kom hem sen körde jag 30 min kettlebells övningar. Vad är en kettlebell? jo en sån här:
Följande program körde jag:
Svettigt var det som f-n kan jag säga. men underbart skönt. Jag kände i armar och rygg men denna halvtimme var det mest fokus på ben faktiskt. Youtube är fantastiskt. Hur mycket som helst finns att hitta där.
tisdag 16 juli 2013
Välmående
godmorgon igen... ska detta bli en ny vana?
ja, kanske det. jag får perioder där jag skriver mycket, det kanske är ett sätt att läka eller kanske ett sätt att visa hur jag mår. Jag vet faktiskt inte det, men men ni som läser kanske har nån nytta av det =). Jag har tydligen ett behov att uttrycka mig i alla fall.
igår läste jag något riktigt bra. det var ur boken "vägar till välmående" skriven av Karin Isberg. I början av boken inleder hon med frågan: "Vem har rätt?". Hon uppmanar till att man ska skriva sitt för och efternamn på en rad efter det ska man tänka sig att hon, chefen, din partner, en kollega, vän eller någon i din familj kommer fram och granskar det du skrivit och säger följande:
Frågor att ställa sig efter övningen:
Likväl läste jag en krönika (tror jag) i aftonbladet för några veckor sen. Rubriken löd "På Facebook får ingen missfall" eller nått likande. Den var tydlig över hur vi lever våra liv på Internet idag. Hur vi målar upp det perfekta livet. Hur vi ensamstående mammor som egentligen bryter ihop när våra barn är bara för mycket men på statusraden skriver vi "en helt underbar dag med mitt underbara barn". På statusraderna berättar vi hur duktiga vi är. Att vi hunnit träna, mysa, varit på utflykter och dessutom hunnit bakat 600 bullar till barnens kalas.
I verkligheten. Vem lever så? Vem orkar leva så utan att skrika inombords?
Jag sitter själv på Facebook och klagar, klappar mig på axeln och enbart är spydig emellanåt. Alla andra gör det, så kan väl jag.
Ibland undrar jag vart världen är på väg. Men det enda jag kan komma fram till är att jag kan inte ändra på det. Jag kan heller inte ändra på vem jag är.
ja, kanske det. jag får perioder där jag skriver mycket, det kanske är ett sätt att läka eller kanske ett sätt att visa hur jag mår. Jag vet faktiskt inte det, men men ni som läser kanske har nån nytta av det =). Jag har tydligen ett behov att uttrycka mig i alla fall.
igår läste jag något riktigt bra. det var ur boken "vägar till välmående" skriven av Karin Isberg. I början av boken inleder hon med frågan: "Vem har rätt?". Hon uppmanar till att man ska skriva sitt för och efternamn på en rad efter det ska man tänka sig att hon, chefen, din partner, en kollega, vän eller någon i din familj kommer fram och granskar det du skrivit och säger följande:
"Fy vad fult! Sådär ska inte bokstäver se ut. De ska ha en annan lutning och en annan storlek. Dessutom har du skrivit med fel hand. Du behöver ändra ditt sätt att skriva."Tänk er sen att du tar åt dig av kommentaren. Tänk att den stämmer. Du bestämmer dig att försöka ändra på dig. Författaren uppmanar dig att skriva ditt namn igen. Du ska nu ta hänsyn till kommentaren och dessutom skriva med motsatt hand.
Frågor att ställa sig efter övningen:
- Kändes det naturligt när du ändrade ditt sätt att skriva?
- Blev det bättre när du anpassade dig efter andras kommentarer?
- Är det rimligt att andra berättar för dig vad som är rätt och fel?
- Kan det vara så att andras kommentarer inte handlar om dig, utan om dem själva? Vi har alla fått lära oss hur vi borde skriva. Kanske har vi fått lära oss helt olika, beroende på vilka lärare och föräldrar som vi har haft.
- Kan det vara så att att bara du vet vad som är rätt sätt för dig?
Likväl läste jag en krönika (tror jag) i aftonbladet för några veckor sen. Rubriken löd "På Facebook får ingen missfall" eller nått likande. Den var tydlig över hur vi lever våra liv på Internet idag. Hur vi målar upp det perfekta livet. Hur vi ensamstående mammor som egentligen bryter ihop när våra barn är bara för mycket men på statusraden skriver vi "en helt underbar dag med mitt underbara barn". På statusraderna berättar vi hur duktiga vi är. Att vi hunnit träna, mysa, varit på utflykter och dessutom hunnit bakat 600 bullar till barnens kalas.
I verkligheten. Vem lever så? Vem orkar leva så utan att skrika inombords?
Jag sitter själv på Facebook och klagar, klappar mig på axeln och enbart är spydig emellanåt. Alla andra gör det, så kan väl jag.
Ibland undrar jag vart världen är på väg. Men det enda jag kan komma fram till är att jag kan inte ändra på det. Jag kan heller inte ändra på vem jag är.
Tillbaka på ruta ett och sanningen
hur länge sen var det jag skrev här? För länge sedan antar jag.
nu sitter jag här igen med en sjuk skrivning. Sedan den 29 maj har jag varit sjukskriven på 100 % mer eller mindre.
jag har blivit sviken av människor som jag trodde ville hjälpa mig, människor som jag öppnade mig för, människor som jag aldrig trodde jag skulle anförtro mig för men jag gjorde det ändå.
jag grotta ner mig i besvikelsen och men kände mig aldrig värdelös. Jag vet att det är inte jag som gör fel och jag vet att de som gjort mig illa vet det.
Att man som 30-åring måste trycka på omstarts knappen är tufft men det går. Jag har spenderat mer tid hos sjukvården det här halvåret än vad jag gjort på fler år. Jag får hjälp, jag får piller och jag får prata. Nu äter jag venflaxin 75 mg. Jag måste äta det minst i 6 månader, kanske hela livet. om det fungerar. jag har fått Oxascand 5 mg för ångestattackerna och för att sova får jag ta Imovane 7,5 mg. Sömnatbletterna ger mig värk och krypningar i benen vilket gör att jag inte kan somna för det så de tar jag bara när jag absolut måste. När jag känner att jag varit vaken i dygn. Oxascand har jag inte tagit utan sprungit av mig ångesten på motionsspåret istället. Det är ett sätt för mig att avgöra om det är en lättare attack eller en svår. En lättare går över av svett och tårar.
Åter igen är mattan under mina fötter bortdragen men jag känner mig inte värdelös. Jag känner mig ganska stark men trött.
Sviken av människor så har jag fortfarande mina sanna vänner kvar, jag har fortfarande min älskade son, min egna familj, mitt ex och hans familj omkring mig. De är dem som får mig att känna att jag är en stark människa och kämpe.
jag ändrar min livsstil. jag tränar nu, min kropp behöver det, jag behöver det. motionsspåret har hjälpt mig och jag har till och med ett träningskort. Jag tänker på vad jag stoppar i mig och hur mycket jag bränner. Jag vill att min styrka ska synas på min kropp.
Jag är inte bitter, jag mår kanske inte så bra alla dagar men jag lever, jag står på mina ben och jag går framåt. Jag står för vad jag tycker och jag står för min rätt. Jag kommer krossa dem som står i vägen för mitt välmående. Jag tänker aldrig gräva ner mig, aldrig.
mina aggressioner har varit kända länge, kanske har de varit mer tydliga efter första sjukskrivningen. Jag har själv varit rädd för dem men jag har aldrig skadat mig själv eller någon annan fysiskt. Tyvärr så måste jag säga att sjukvården vet väldigt lite om aggressioner och jag vet att jag har själv beskrivit mig som en psykopat med en spärr. Träningen hjälper mig med dessa med. Jag svettas av aggressionerna.
Träningen ska hjälpa mig med sömnen, men det gör den inte. Jag blir mer taggad av träning än trött. kanske tränar jag för lite.
Det svåra är det vardagliga. Koncentrationen är det värsta. Jag kan ibland komma på mig själv att stå i köket och undra vad det var jag skulle göra. Det kan handla om att tömma diskmaskinen. Ibland undrar jag till och med hur man tömmer den. Dessa sjuka tankar stör mig. Det stör mig så fruktansvärt.
Korten är lagda på bordet, jag går framåt medan andra snubblar. Jag skrapade mina knän när jag ramla men det är bara att resa sig och säga "hoppsan".
nu sitter jag här igen med en sjuk skrivning. Sedan den 29 maj har jag varit sjukskriven på 100 % mer eller mindre.
jag har blivit sviken av människor som jag trodde ville hjälpa mig, människor som jag öppnade mig för, människor som jag aldrig trodde jag skulle anförtro mig för men jag gjorde det ändå.
jag grotta ner mig i besvikelsen och men kände mig aldrig värdelös. Jag vet att det är inte jag som gör fel och jag vet att de som gjort mig illa vet det.
Att man som 30-åring måste trycka på omstarts knappen är tufft men det går. Jag har spenderat mer tid hos sjukvården det här halvåret än vad jag gjort på fler år. Jag får hjälp, jag får piller och jag får prata. Nu äter jag venflaxin 75 mg. Jag måste äta det minst i 6 månader, kanske hela livet. om det fungerar. jag har fått Oxascand 5 mg för ångestattackerna och för att sova får jag ta Imovane 7,5 mg. Sömnatbletterna ger mig värk och krypningar i benen vilket gör att jag inte kan somna för det så de tar jag bara när jag absolut måste. När jag känner att jag varit vaken i dygn. Oxascand har jag inte tagit utan sprungit av mig ångesten på motionsspåret istället. Det är ett sätt för mig att avgöra om det är en lättare attack eller en svår. En lättare går över av svett och tårar.
Åter igen är mattan under mina fötter bortdragen men jag känner mig inte värdelös. Jag känner mig ganska stark men trött.
Sviken av människor så har jag fortfarande mina sanna vänner kvar, jag har fortfarande min älskade son, min egna familj, mitt ex och hans familj omkring mig. De är dem som får mig att känna att jag är en stark människa och kämpe.
jag ändrar min livsstil. jag tränar nu, min kropp behöver det, jag behöver det. motionsspåret har hjälpt mig och jag har till och med ett träningskort. Jag tänker på vad jag stoppar i mig och hur mycket jag bränner. Jag vill att min styrka ska synas på min kropp.
Jag är inte bitter, jag mår kanske inte så bra alla dagar men jag lever, jag står på mina ben och jag går framåt. Jag står för vad jag tycker och jag står för min rätt. Jag kommer krossa dem som står i vägen för mitt välmående. Jag tänker aldrig gräva ner mig, aldrig.
mina aggressioner har varit kända länge, kanske har de varit mer tydliga efter första sjukskrivningen. Jag har själv varit rädd för dem men jag har aldrig skadat mig själv eller någon annan fysiskt. Tyvärr så måste jag säga att sjukvården vet väldigt lite om aggressioner och jag vet att jag har själv beskrivit mig som en psykopat med en spärr. Träningen hjälper mig med dessa med. Jag svettas av aggressionerna.
Träningen ska hjälpa mig med sömnen, men det gör den inte. Jag blir mer taggad av träning än trött. kanske tränar jag för lite.
Det svåra är det vardagliga. Koncentrationen är det värsta. Jag kan ibland komma på mig själv att stå i köket och undra vad det var jag skulle göra. Det kan handla om att tömma diskmaskinen. Ibland undrar jag till och med hur man tömmer den. Dessa sjuka tankar stör mig. Det stör mig så fruktansvärt.
Korten är lagda på bordet, jag går framåt medan andra snubblar. Jag skrapade mina knän när jag ramla men det är bara att resa sig och säga "hoppsan".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)