hur länge sen var det jag skrev här? För länge sedan antar jag.
nu sitter jag här igen med en sjuk skrivning. Sedan den 29 maj har jag varit sjukskriven på 100 % mer eller mindre.
jag har blivit sviken av människor som jag trodde ville hjälpa mig, människor som jag öppnade mig för, människor som jag aldrig trodde jag skulle anförtro mig för men jag gjorde det ändå.
jag grotta ner mig i besvikelsen och men kände mig aldrig värdelös. Jag vet att det är inte jag som gör fel och jag vet att de som gjort mig illa vet det.
Att man som 30-åring måste trycka på omstarts knappen är tufft men det går. Jag har spenderat mer tid hos sjukvården det här halvåret än vad jag gjort på fler år. Jag får hjälp, jag får piller och jag får prata. Nu äter jag venflaxin 75 mg. Jag måste äta det minst i 6 månader, kanske hela livet. om det fungerar. jag har fått Oxascand 5 mg för ångestattackerna och för att sova får jag ta Imovane 7,5 mg. Sömnatbletterna ger mig värk och krypningar i benen vilket gör att jag inte kan somna för det så de tar jag bara när jag absolut måste. När jag känner att jag varit vaken i dygn. Oxascand har jag inte tagit utan sprungit av mig ångesten på motionsspåret istället. Det är ett sätt för mig att avgöra om det är en lättare attack eller en svår. En lättare går över av svett och tårar.
Åter igen är mattan under mina fötter bortdragen men jag känner mig inte värdelös. Jag känner mig ganska stark men trött.
Sviken av människor så har jag fortfarande mina sanna vänner kvar, jag har fortfarande min älskade son, min egna familj, mitt ex och hans familj omkring mig. De är dem som får mig att känna att jag är en stark människa och kämpe.
jag ändrar min livsstil. jag tränar nu, min kropp behöver det, jag behöver det. motionsspåret har hjälpt mig och jag har till och med ett träningskort. Jag tänker på vad jag stoppar i mig och hur mycket jag bränner. Jag vill att min styrka ska synas på min kropp.
Jag är inte bitter, jag mår kanske inte så bra alla dagar men jag lever, jag står på mina ben och jag går framåt. Jag står för vad jag tycker och jag står för min rätt. Jag kommer krossa dem som står i vägen för mitt välmående. Jag tänker aldrig gräva ner mig, aldrig.
mina aggressioner har varit kända länge, kanske har de varit mer tydliga efter första sjukskrivningen. Jag har själv varit rädd för dem men jag har aldrig skadat mig själv eller någon annan fysiskt. Tyvärr så måste jag säga att sjukvården vet väldigt lite om aggressioner och jag vet att jag har själv beskrivit mig som en psykopat med en spärr. Träningen hjälper mig med dessa med. Jag svettas av aggressionerna.
Träningen ska hjälpa mig med sömnen, men det gör den inte. Jag blir mer taggad av träning än trött. kanske tränar jag för lite.
Det svåra är det vardagliga. Koncentrationen är det värsta. Jag kan ibland komma på mig själv att stå i köket och undra vad det var jag skulle göra. Det kan handla om att tömma diskmaskinen. Ibland undrar jag till och med hur man tömmer den. Dessa sjuka tankar stör mig. Det stör mig så fruktansvärt.
Korten är lagda på bordet, jag går framåt medan andra snubblar. Jag skrapade mina knän när jag ramla men det är bara att resa sig och säga "hoppsan".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar