2012 var året...

Hejsan hejsan....

Det är väl dags att summera året som gått...

Januari

Livet började kännas tungt. Med facit handen så hade det kanske pågått ett tag. Jag var helt orkeslös. Sova var det enda jag ville. Jag kunde inte koncentrera mig. Allt var så luddigt, jag mådde helt enkelt pyton!

Februari

Den förste februari ringer syrran. Vattnet har gått. Dagen spenderas på förlossningen och ett par timmar hemma för att sedan åka in igen. Lilla oliver föddes vid sextiden på kvällen och jag hade äran att få vara med. Helt fantastiskt var det.

Orkeslösheten är ohållbar och jag söker hjälp. Läkaren berättade för mig att jag är mer eller mindre slutkörd. Akut stressreaktion stod det i läkarintyget. Hur kan det vara så? Stress? Hur kan man stressa när man bara sover? Men så var det. Detta var startskottet för en lång sjukskrivning. Jag fick medecin för att klara vardagen.

Mars

Jag vill tillbaka till jobbet. Sängen är inte bekväm längre, jag vill vara till nytta. Sagt och gjort så kommer jag tillbaka på halvtid. När jag kom hem på eftermiddagarna kunde jag däcka i hallen nån timme för att sen släpa mig till sängen. Det var hemskt

April

I slutet på mars början av april börjar jag medicinera.  Biverkningarna var tuffa för jag sov mest hela tiden. Men efter ett tag börja känna mig mer och mer som vanligt.

Nu får jag också reda på att man ska bli moster igen. Samma syster är gravid igen!

Maj

Det börjar bli frustrerande att inte orka mer. Jag känner att jag vill mer men det går inte. Försäkringskassan börja strula med sjukskrivningen och jag känner att jag tappar ork och lust igen.

Juni

Gnissel hemma. Ork som saknas. Livet är ganska piss.  Det är födelsedagar, student och midsommar. Jag vill bara lägga mig ner o dö. Blunda för att vakna som vanligt. Vi ökar doseringen och det blir bättre efter en veckas sömn och nedtrappning av setralinet. 

Juli

Semester. Men det är inte riktigt som vanligt för det. Plutten och jag kör våra egna race och ja det blir ju aldrig bra. Det är här nånstans vi frågar oss själva om det verkligen ska va så här?

Augusti

Vår bebis blir tre. När hände det? Har jag missat nått?

September

Jag har gått upp till 75 % äntligen  jag är på väg. Det känns jäkligt bra. Allt kommer bli bra!

Oktober

100 % inget kan stoppa mig nu! Riktigt bra är jag trots att mitt förhållande med sambon är på väg åt skogen så är jag riktigt super! Hemma pratar vi om hur allt ska bli bra. Innerst inne vet jag att det är bara jag som tror men jag fortsätter...

November

Allt flyter jag firar med en heltidslön och jag känner att det spelar ingen roll vad  som händer nu. Jag kommer gå lycklig och stark ur varje krig jag går igenom.

December

Pang. Det är slut vi beslutar oss för att flytta isär.

Pang. Magsjuka

Pang. Halsfluss och halsböld med hög feber

Pang.  Årets medarbetare 2012 norrköping mina underbara kollegor rösta fram mig.

Pang. Jul. I år igen!

Pang. Samma undersökningsrum med samma gravida syster och en bebis hjärta som tuffar som ett tåg.

Och nu sitter man här. På landet med en underbar son liggandes bredvid. Vi firar nyår han och jag med morfar och mormor, milo, oliver och sen kommer även Titti och Clas med den lille Lukas.

Det här året har jag min familj, mina kära vänner och mina kära kollegor o h arbetskamrater att tacka för allt jag har åstadkommit och allt jag kommer åstadkomma 2013.

TACK OCH GOTT NYTT ÅR

...och så var sagan slut.

Hej.

Jag lever, jag mår bra och nu kan jag äntligen börja andas.

Det har hänt en del. Plutten och jag har beslutat oss för att separera. Inget krig, inget tjafs utan vi delar helt enkelt på oss. När jag skriver det här inlägget så är det bara ett par dagar kvar till julafton men jag har bestämt mig för att schemalägga det här inlägget för att allt är så färskt just nu och jag vill inte stöta mig med någon eller få nån att tycka och tänka om oss.

"Alla" andra verkar ta vår seperation hårdare än vad vi själva gör. Visst tycker vi att det är jobbigt, ja det är en del att styra med och vi ska samtidigt försöka få vår treåring vara med på detta också. Det är inte lätt men det kommer bli bra nu.

Jag kommer fortfarande ihåg när jag träffade Plutten, det är 10 år sen. Jag var givetvis ung och vacker, han med för den delen =P. Men jag hade haft ett par riktigt dåliga och styriga tonårsförhållanden med ett par och jag hade vid det här tillfället när jag träffade "mannen i mitt liv" bestämt mig för att aldrig mera ha ett förhållande, eller ja inte på ett bra tag i alla fall =).

Men Men det gick ju som det gick och vips så stod jag där med pojkvän och allt. Störtförälskad och livet lekte, ja ni som är där nu vet vad jag pratar om. För min egen del var det för bra för att vara sant.

Rätt fick jag. Det var för bra. 4 år efter vi träffades bröt vi fruktansvärt våldsamt och tvärt. jag blev väldigt deprimerad. Så hårt som han såra mig då hade ingen annan sårat mig, så vidrigt det gick till. Jag försökte allt jag kunde för att hata men det gick inte. Helt plötsligt stod han där igen och hjälpte mig på fötter.

Allt gick för fort. Jag hör mig själv bara säga ja, ja och ja tack. när jag tänker på det nu så ser jag allt som ett vakuum. Nån annan levde mitt liv.

Helt plötsligt bodde vi ihop och löftena från oss båda öste över oss. Självklart började det att knaka och vi stod där igen. Hur gör vi, grönt eller rött? Vänster eller höger? Upp eller ner?

PANG!

Jag är gravid och livrädd för att bli själv med det jag aldrig önskat. Ett barn. Jag hade ett barn i magen, pappan till barnet var den pappan jag ville ha till mina barn om nu han där upp i himlen ville mig så illa och ge mig ett barn. Här stod vi nu. Stanna eller gå? Rött eller grönt? Vänster eller höger? Upp eller ner?

Vi valde gemensamt att genomgå graviditeten tillsammans, vi valde att sätta den mest underbara lilla kille till jorden och är det något vi varit helt överens om de senaste tre åren är att Dexter är det mest underbara som hänt oss, han är vårt ALLT, han kommer alltid vara VÅRT allt.

Diskussionen om att separera den här gången har pågått i ett halvår, ja kanske längre, men det finns inget kvar för oss längre. Hellre gå nu i fred en fly från krig.

Nu känner jag att åter igen kan bli mig själv, stå på mina fötter och gå vart jag vill, nå dit jag vill och snubbla där jag känner för de.

Självklart har även jag fällt en tår för detta men jag ser det som en lättnads tår. Dexter och jag kommer ha det bra, Plutten och Dexter kommer ha det bra och vi kommer alltid alltid vara en familj. Vi bryter vårt förhållande som sambo inte som mamma och pappa. Vi kommer fortfarande umgås och ses.

Vi älskar varandra på olika plan, men nu är det dags att börja andas frisk luft igen.

Nu vet alla, nu vet ni hur jag mår, nu vet ni hur vi tagit detta. 

Om jag bara visste varför

Idag var jag på sjukan för att ta bort en bit av livmoderhalstappen då jag fått cellförändringar.  Men liksom alla andra gånger efter förlossningen får jag panik när en gynekologisk undersökning är på g.

Trots lugnande i kroppen börjar jag hyperventilera och de underbara sköterskor och läkare jag har runt mig avbryter ingreppet och jag kommer få en ny tid så att de söver mig istället.

Om jag bara visste varför det blir så här var eviga gång!