...och så var sagan slut.

Hej.

Jag lever, jag mår bra och nu kan jag äntligen börja andas.

Det har hänt en del. Plutten och jag har beslutat oss för att separera. Inget krig, inget tjafs utan vi delar helt enkelt på oss. När jag skriver det här inlägget så är det bara ett par dagar kvar till julafton men jag har bestämt mig för att schemalägga det här inlägget för att allt är så färskt just nu och jag vill inte stöta mig med någon eller få nån att tycka och tänka om oss.

"Alla" andra verkar ta vår seperation hårdare än vad vi själva gör. Visst tycker vi att det är jobbigt, ja det är en del att styra med och vi ska samtidigt försöka få vår treåring vara med på detta också. Det är inte lätt men det kommer bli bra nu.

Jag kommer fortfarande ihåg när jag träffade Plutten, det är 10 år sen. Jag var givetvis ung och vacker, han med för den delen =P. Men jag hade haft ett par riktigt dåliga och styriga tonårsförhållanden med ett par och jag hade vid det här tillfället när jag träffade "mannen i mitt liv" bestämt mig för att aldrig mera ha ett förhållande, eller ja inte på ett bra tag i alla fall =).

Men Men det gick ju som det gick och vips så stod jag där med pojkvän och allt. Störtförälskad och livet lekte, ja ni som är där nu vet vad jag pratar om. För min egen del var det för bra för att vara sant.

Rätt fick jag. Det var för bra. 4 år efter vi träffades bröt vi fruktansvärt våldsamt och tvärt. jag blev väldigt deprimerad. Så hårt som han såra mig då hade ingen annan sårat mig, så vidrigt det gick till. Jag försökte allt jag kunde för att hata men det gick inte. Helt plötsligt stod han där igen och hjälpte mig på fötter.

Allt gick för fort. Jag hör mig själv bara säga ja, ja och ja tack. när jag tänker på det nu så ser jag allt som ett vakuum. Nån annan levde mitt liv.

Helt plötsligt bodde vi ihop och löftena från oss båda öste över oss. Självklart började det att knaka och vi stod där igen. Hur gör vi, grönt eller rött? Vänster eller höger? Upp eller ner?

PANG!

Jag är gravid och livrädd för att bli själv med det jag aldrig önskat. Ett barn. Jag hade ett barn i magen, pappan till barnet var den pappan jag ville ha till mina barn om nu han där upp i himlen ville mig så illa och ge mig ett barn. Här stod vi nu. Stanna eller gå? Rött eller grönt? Vänster eller höger? Upp eller ner?

Vi valde gemensamt att genomgå graviditeten tillsammans, vi valde att sätta den mest underbara lilla kille till jorden och är det något vi varit helt överens om de senaste tre åren är att Dexter är det mest underbara som hänt oss, han är vårt ALLT, han kommer alltid vara VÅRT allt.

Diskussionen om att separera den här gången har pågått i ett halvår, ja kanske längre, men det finns inget kvar för oss längre. Hellre gå nu i fred en fly från krig.

Nu känner jag att åter igen kan bli mig själv, stå på mina fötter och gå vart jag vill, nå dit jag vill och snubbla där jag känner för de.

Självklart har även jag fällt en tår för detta men jag ser det som en lättnads tår. Dexter och jag kommer ha det bra, Plutten och Dexter kommer ha det bra och vi kommer alltid alltid vara en familj. Vi bryter vårt förhållande som sambo inte som mamma och pappa. Vi kommer fortfarande umgås och ses.

Vi älskar varandra på olika plan, men nu är det dags att börja andas frisk luft igen.

Nu vet alla, nu vet ni hur jag mår, nu vet ni hur vi tagit detta.