Mitt stora feta farväl

Godmorgon.

Idag är min första dag som arbetslös. Ja, ni läste rätt. Arbetslös.

Jag skrev igår under mina appsägningspapper, jag tog mina chefer i handen och tacka för mig. Jag är helt säker på att spekulationerna på arbetsplatsen började i samma sekund som jag lämnade in mina arbetskläder. Tankarna som flyger genom personalen som finns kvar är säkert "han vann trots allt hon har kämpat", "nu blir det lugnt och skönt här", "hon gav upp",  "hon mår bra nu"

Självklart haglade frågorna igår från mina arbetskamrater som idag är mina före detta arbetskamrater.

Det enda jag har att säga är detta:

Jag lämnade igår min arbetsplats, jag lämnade den och gick mot framtiden, jag kommer aldrig bli densamma igen. Jag kommer fortfarande ha mitt temperament kvar, jag kommer fortfarande stå för mina fel och brister. Jag kommer fortfarande ha min ångest och fortfarande vara deprimerad då min ångest är kronisk och det handlar om att hantera den. Jag kommer aldrig bli frisk, jag kommer alltid ha problem vid stress och jag är överkänslig för det. För mig handlar det om att acceptera det och lära mig hantera det.

Om jag gav upp?

Nej, men jag valde min strid och vem som skulle strida för mig. För hur vi än vrider och vänder på historien så har jag inte varit ensam.

Min vinst?

Jag lämnade över min arbetsplats igår, jag lämnade även över bollen till dem som jobbar kvar. Det är er strid nu. Min vinst kommer när era röster kommer höras. För att era röster ska höras måste ni prata. 

Jag lämnade min arbetsplats igår och tog mina båda chefer i handen. Liksom dem som jag lovade vi varandra lojalitet och respekt för varandra i framtiden. 

Jag och mina chefer gjorde ett avslut igår.

Under de fyra åren jag jobbat på detta företag har jag träffat ett helt underbart gäng, jag kommer aldrig glömma det och jag kommer hålla kontakten med många av er.  

 Deta är mitt stora feta farväl och jag säger hej till framtiden.